De är många, bossiga och uppväxta med guldsked i mun.
Men så får också 40-talisterna höra att de är den bortskämda jätteproppen Orvar. Köttberget.
I dag sitter 68-vågens rebeller nöjda med bra pension i sina sedan länge avbetalda villor.
 Passar barnbarnen? Nja.
De tar hellre en hälsoresa till Portugal.

INTERVJU: 40-TALISTER

”Allt skulle bli bättre och framtiden var ljus”

40-talisterna är en vinnargeneration, som växte upp när svensk ekonomi gick som tåget.
De får höra att de åkt räkmacka genom livet.
– Bullshit! Jag hade mitt första jobb med att städa när jag var i 8-årsåldern, säger Ulla-Lene Österholm, född 1943.

Text: Cecilia Gustavsson Foto: Amanda Lindgren

Aftonbladet träffar henne och väninnan Carin Waldersten, född 1946, för att prata om hur det är att vara en del av ”jätteproppen Orvar”. För visst har de fått det bra. Ulla-Lene har rest över hela världen sedan hon skilde sig 1993, och Carin jobbar fortfarande som psykoterapeut två dagar i veckan – för att det är roligt.
Deras ungdomstid innebar enorma förändringar. Tidsandan gick från konventioner och traditioner till revolt mot hela samhället.
– De första tonåren var det anpassning som gällde. Vi ifrågasatte ingenting, varken de vuxna eller hur samhället såg ut. Man skulle vara prydlig och hålla på sig, säger Ulla-Lene.
Carin minns när hon var ute och dansade:
– Jag var klädd i glittrig blus, sammetskjol och högklackat. Jag var 16 men såg ut som 35… Vi drack juicedrinkar och det var väldigt oskyldigt allting.
– Ja, allt skulle bli bättre och framtiden var ljus. Vi var så optimistiska och naiva: Bilen stod för frihet i stället för miljöförstöring, och röka var bara tufft, inte alls farligt, berättar Ulla-Lene.

Sedan kom ”rockgrejen” som de säger. Beatles och Rolling Stones, nytt mode, solidaritet, kvinnokamp och nya idéer. Vänsterrörelsen drog fram, traditionerna skulle begravas.
Hur var det när samhället plötsligt började ifrågasättas?
– Härligt! utbrister Ulla-Lene. Jag blev tidigt medveten om klassamhället. Jag var föräldralös och uppvuxen med min mormor som var städerska i en biosalong. Redan i 8-9-årsåldern fick jag hjälpa till att städa och bidra till försörjningen. Östersund, där vi bodde, var en borgarstad där jag redan som barn såg folk som hade det mycket bättre. När 68-rörelsen kom såg jag en möjlighet till förändring. Jag var med i en förening som kämpade för dagis, vi höll möten och pratade med kommunfolk.
– Men jag minns också att vänstern kunde vara sträng. Att komma med nagellack till näbbstövlarna var inte populärt. Samtidigt var det skönt att slippa skönhetsidealen.

Tvärtemot den allmänna historieskrivningen fanns många 40-talister som inte var engagerade. De hade gift sig tidigt och hade familj, hus och försörjning i fokus. Så var det för Carin, som bodde i villa i en förort till Stockholm.
– Jag var aldrig politisk åt något håll, även om jag följde med i tidens mode. Jag tyckte mycket om att diskutera, men mer var det inte. Jag var bara med i en enda demonstration.
Även Ulla-Lene gifte sig tidigt, liksom andra 40-talister – hälften av kvinnorna var gifta när de var 23 år. De hade bra män som delade på hemarbetet: ”Inga mansgrisar!”. Men båda talar om en stor ensamhet under småbarnsåren.
– Man pratade inte med någon på allvar om sitt liv eller äktenskap som unga gör i dag, säger Carin.
Över hälften av 40-talisternas äktenskap slutade i skilsmässa. Så också för Ulla-Lene och Carin. Makarna gled ifrån varandra, och då var barnen stora. Innan dess separerade man helt enkelt inte, menar de.
Vad var det bästa med er generation?
– Att det var så lätt att få enkla jobb, att det kom studiemedel och fanns så stora möjligheter till utbildning, tycker båda.

De ser nästan förvånade själva när de berättar om hur de fick sina första riktiga arbeten: Det behövdes inget betyg, det gällde bara att höra sig för och vara ordentlig och trevlig. Det var också lätt att gå på Komvux och att utbilda sig lite senare i livet, efter barnen.
– Utbildningssystemet var fantastiskt, och bidrog till att jämna ut klasskillnaderna, säger Ulla-Lene.
Carin minns när hon utan erfarenhet fick prova på att vara läkarsekreterare:
– Min chef sa ”Carin är inte den bästa vi haft, men absolut den roligaste”. Haha!
– Att det var så lätt att få jobb gjorde att vi redan som unga fick komma in i ett socialt sammanhang med egna pengar.

Vad är det sämsta med att vara 40-talist?
– Bristen på självförtroende, svarar Ulla-Lene snabbt. Jag är uppväxt med jantelagen, att vara till lags, hjälpa till och inte synas.
– Som tjej blev jag inte peppad att plugga vidare, som mina bröder. Föräldrarnas engagemang – till exempel för skolan – var inte så stort på den tiden. Det kunde jag sakna.
En del i andra generationer tycker att ni haft det så lätt, vad säger ni om det?
– Helt fel. Vi har jobbat hela livet, vi är plikttrogna och har alltid gjort rätt för oss. Vi fick lära oss att inte tänka på oss själva, säger Carin.
Ulla-Lene håller med:
– Vi 40-talister får ofta höra att vi är ”jätteproppen Orvar”. Men jag tror att den som myntade det uttrycket tänkte på männen, Orvar är ju ett mansnamn. Hon tänkte nog inte på oss kvinnor. Förresten, ”proppen Orvar” kan väl användas även i dag, haha…

40-TALETS KÄNDISAR

POPULÄRASTE NAMNEN

Eva, Kerstin, Inger, Birgitta, Ingrid, Lars, Jan, Leif, Hans, Bengt

SPORTSTJÄRNORNA

Text: Michael Wagner