Det började så bra. 50-talet var rock’n’roll, en industri på högvarv. Mallorca och Manchester.
Men klämda mellan jätteproppen Orvar och de ironiska 60-talisterna glömdes 50-talisterna bort.
Den sista bondegenerationen. De som ville så väl.
Deras utsvängda jeans och tajta polo är sedan länge passé.
Å andra sidan. 50-talisterna har inpräntat en insikt – man behöver inte ha så jäkla kul. Hela tiden.

INTERVJU: 50-TALISTER

”40-talisterna fick allt – och tog allt”

Blek, bortglömd – och vänster. Så beskrivs 50-talisten.
Margareta Saldén har kvar Maos lilla röda. Den ligger nånstans i en låda.
Hon var 20 när hon gick i demonstrationstågen och ropade ”Palme och Geijer – Nixons lakejer”.
– Herregud, jag var hur jäkla röd som helst då.

Text: Petter Ovander Foto: Magnus Sandberg

Arbetskamraten Lars Lundgren gick inte med i Vietnamtågen. Han är några år yngre och la hellre ungdomsåren på idrott än politik.
Men båda är 50-talister. Hon född ’52, han ’58.
Och de förenas i sin generations grundläggande värderingar om hur livet ska vara och levas. Om vi tar de mest typiska:
• Det ska vara ordning och reda.
• Man ska vara hel och ren.
• Inte ha några onödiga skulder, hellre lite sparat.
• Och självklart, skaffa sig utbildning och jobb.
Generationsforskare kallar Lars, 57, och Margareta, 63, ömsom den bortglömda generationen, ömson den röda – klämda mellan jätteproppen Orvar och ironiska sextiotalister.
De kan känna igen sig i båda.
– Men jag tycker vi varit privilegierade som upplevt teknikutveckling och välstånd, även om vi är lurade på pensionssystemet – och av 40-talisterna som fick allt. Och tog allt, säger Lars.
Han växte upp i Södertälje på 60-talet, i en tvåa i Rosenlund.
– Det var brorsan och jag, mamma och pappa. Så bodde vi till jag var tolv, men jag upplevde oss aldrig som trångbodda.
Hon är född i Helsingfors.
– Vi levde ganska fattigt där, vi lekte ju faktiskt med kottar när jag var liten, minns hon.

1965 flyttade familjen till Södertälje och nya miljonprogrammet i Ronna. Mamma hade fått jobb som vd-sekreterare och pappa, som varit arbetslös i Finland, klev in på Scania där han blev kvar till pension.
Hjulen snurrade.
De första barnåren präglades för båda av kyrkan, inte för att familjerna var särskilt troende, men ändå. Margareta drogs med till Frälsis och blev soldat. Lars skickades till söndagsskola.
– Jag fick med en peng till kollekten. Den la man i en bössa med en svart docka som bockade när den öppnades. Det hade aldrig accepterats i dag, säger Lars.

Skarpast minns de åren på ungdomsgården, där livet började, tog form, fick fäste.
– Jag hängde på gården från elva bast, säger Lars. Gården var superviktig.
– Och alltid full med aktiviteter. Jag lärde mig dansa där, foxtrot, bugg, gammeldans. Ungdomsgården var trygghet, säger Margareta.
Men där fanns också en baksida. Många började sniffa thinner i skiftet mellan 60- och 70-tal.
– En del for ganska illa, blev knäppa och konstiga, minns Margareta.
Vad sa era föräldrar?
– De var förmanande, men inte så insatta i vad vi gjorde. Mamma hade ingen aning om vad jag höll på med. Min första resa på egen hand trodde hon att jag hade tur och returbiljett. Det hade jag förstås inte. Jag liftade hem, pengarna behövdes ju till annat…, säger Margareta.
50-talisternas föräldrar är födda på 30-talet och präglade av deras syn på livet, styrda av deras ramar.
– Man skulle köpa hus och skaffa jobb. Vi har inpräntat att man ska sköta sig och inte skuldsätta sig, det var farligt. Ny bil – då skulle det sparas ihop till den. Det ska vara rent, snyggt och skötsamt, säger Lars.

Att leva upp till förväntningar var lätt.
– När jag tog studenten hade jag både jobb och bostad. Det var inga problem. Jag ville bo på Bondegatan på Södermalm – några månader senare hade jag en lägenhet där.
Lika givet var det att bilda familj. Lars blev pappa när han var 20; ”Man tog sitt ansvar”.
Han fick tolv dagars pappaledighet från lumpen.
– Det var lite besvärligt för mig som valde att inte skaffa egna barn. Jag var också galet sen med familj, 28 när jag träffade min man, säger Margareta.
När hon var runt 20 var föreläsningar i små vänsterceller och kampen mot Vietnamkriget viktigt. Senare blev fokus att tjäna pengar, få det bättre, resa.
– Jag ville vara fri, jag levde ur hand i mun resten av 70-talet, men hade alltid pengar till mat och hyra.
När hon kastade sig ut i 70-talet var fotomodellen Twiggy ännu idealet.

– Jag såg ut som en pinne. Kort kjol, platådojjor, make up. Ville verkligen se ut som Twiggy, säger Margareta.
– Minns du v-jeansen?, säger Lars, de var verkligen så viktiga att ha.
– På vår tid såg alla lika ut. Jag får känslan av att man kan klä sig hur man vill i dag, säger Margareta.
Kläderna är fortfarande viktiga för båda – men i dag för att se propra ut på jobbet som säljare.
– Och hellre två plagg som är dyra men håller, än tio som slits ut, säger Margareta.
Vad säger ni om punken?
– Hemskt. Men disko…det är fortfarande det bästa som hänt, säger Margareta.
– Absolut. När diskolampan, stroboskopen, kom. Wow!, säger Lars.
Det var ABBA, Diana Ross och Boney M.
– Vi stod framför spegeln och kollade att allt såg bra ut. Kläder, smink, moves. Axelvaddar och permanent. Man såg grotesk ut. Det borde ha förbjudits.

Med 80-talet blev 50-talisterna etablerade, med hus och hem och jobb.
– Och cocktailpartyn på helgen. Rostbiff och potatisgratäng. Man ringde runt och folk kom över. Inte så jäkla organiserat. Jag gick runt i papiljotter till fem i sju varenda nyårsafton. Det var inte så noga med hur man placerade glasen.
– Minns du varma päronhalvor med After Eight? Jag känner fortfarande smaken. Vi drog ihop partyn med 30, 35 vänner. Lånade en lokal och körde riktiga röjarfester, säger Lars.
– Med whiskey till gubbarna och likör till tjejerna. Och alltid dans. En fest utan Julio Iglesias var ingen fest.
Hur har livet blivit? Helt okej, säger de.
– Vi kan nog se oss som privilegierade, jämfört med dagens unga. Den oro som är vanlig i dag, jag känner inte igen mig i den, säger Margareta.
– Visst hade man önskat mer pengar på kontot. Men det basala, att ha pengar till hyra och mat, det har vi inte behövt oro oss över.
Om de känner oro i dag handlar det om barn och barnbarn.
– Jag tänker mycket på miljöförstöring och den politiska situationen i världen. Instabiliteten, säger Margareta.
Den egna framtiden känns säkrad.
– Vi ska njuta av huset i Mariefred när det är varmt i Sverige, när det är kallt långtidshyr vi en lägenhet någonstans i Sydeuropa. Jag ska lära mig spanska och börja spela gitarr igen. Det enda jag önskar är att få ha hälsan Det är det viktigaste, säger Margareta.
– Jag vill inte bygga upp så stora förväntningar. Ett par hyfsade år som pensionär på torpet, det är viktigast. Får jag bara vara frisk och må bra och vara nära min familj är jag nöjd, säger Lars.