Duktig, solidarisk, sönderstressad och en smula ironisk.
Sån är den typiske 70-talisten.
Hen växte upp i knät på rödvinsdrickande hippieföräldrar och lyssnade på högljudda diskussioner om Che Guevara och Pinochet.
Olof Palme var kung, på radion spelades progg och alla låg med alla.
Den lille 70-talisten ville skicka mat till barnen i Afrika och rädda världen.
SÅ FORMADES 70-TALISTERNA
Plikttrogna och duktiga chefer
70-talisten växte upp under socialrealismens högtid.
Clownen Manne åt ett osynligt äpple på tv, Beppe Wolgers myste med dockor i ”Beppes godnattstund” och majoriteten av allt som kablades ut i etern innehöll politisk propaganda från vännerna i öst.
Den kollektivistiske 70-talsungen traskade till dagis i silkespolo från EPA, hemstickad väst och strumpbyxor uppdragna till armhålan.
Text: Åsa Passanisi
Den lille skulle givetvis lära sig om Vietnamkriget och tidigt skolas in i rollen som en Palmeälskande solidarisk och duktig medborgare.
På radion spelades punk, progg och en och annan ABBA-låt.
Att ha skilda föräldrar var inte konstigt, inte heller att mamma rökte i bilen eller att godispåsarna som delades ut under födelsedagskalasen innehöll en mandarin, ett bokmärke och ett paket russin.
Unga Örnar, Televinkens trafikskola, matlag i miljonprogrammets hyreshus och föreningen Hem och Skola blev ofta en naturlig del av uppväxten.
Sen kom 80-talet – cd-skivorna och videon. 70-talisterna ville nå längre än sina föräldrar och valde att utbilda sig i högre utsträckning. I smyg drömde många dessutom om att resa – eller kanske till och med flytta utomlands, men 70-talisterna matades hela tiden med föreställningen om att Sverige var världens bästa land.
Och valde att stanna hemma.
Den 28 februari 1986 förändrades 70-talistens bild av Sverige. Då mördades Olof Palme. Vi drevs in i kollektiv chock och landssorg.
70-talisten stressades kanske mer än andra generationer av Palmes död. Något hade helt enkelt gått sönder – precis när 70-talisten var på väg att lämna barndomen.
När 90-talet kom började internationella artister som tidigare vänt i Köpenhamn hitta till avkroken Stockholm. Samtidigt svepte en ny politisk vind in över vårt land. Det högerpopulistiska partiet Ny demokrati tog sig in i riksdagen, och finanskrisen ledde till arbetslöshet och höjda räntor.
Den röda gemenskapen som 70-talisten vuxit upp med var nu helt punkterad. En ny slags tid hade börjat.
Sverige blev mer internationellt och individualistiskt. Likaså 70-talisten, som var med om att rösta in Sverige i EU.
I dag är 70-talisten mitt i livet, med 40-årskris, halvstora barn och amorteringskrav.
Flera forskare anser att den ansvarsfulle och empatiske 70-talisten gör sig bra som chef, eftersom hen är plikttrogen, jämlik och duktig.
Men 70-talistens strävan efter att vara till lags och att göra rätt för sig har också lett till en historisk sjukskrivningsboom.
Ingen tidigare generation har sjukskrivits för psykisk ohälsa i samma utsträckning som 70-talisterna.
KÄNDA 70-TALISTER
MODET
</>
INTERVJU: 70-TALISTER
”Man fick roa sig bäst man kunde”
De stöpte gipsfigurer i kondomer på unga örnar och dansade breakdans utanför Clock.
Chris Laney och Jenny Sjöö Larsson är 70-talister och minns sin barndom med blandade känslor.
– Jag kommer ihåg att man somnade under ett glasbord på en rökig fest framför en tjock-tv, säger Jenny.
Text: Åsa Passanisi Foto: Anna Tärnhuvud
Hemma hos Chris och Jenny i Enskede i södra Stockholm finns allt en 80-talsnostalgiker kan önska sig.
På grammofonspelaren snurrar vinylskivan – ”Träna gymnastik med tv” – en klassiker med Bengt Bedrup – och på bordet i vardagsrummet ligger Okej-tidningarna utspridda.
– Allt var bäst då! Förutom att det var jobbigt att stå i glasskön på stranden inklämd mellan nakna tantbröst, säger Chris samtidigt som han lägger sista handen vid kvällens middag, inbakad fläskfilé med hasselbackspotatis och brunsås.
Eller som 70-talsmaten ofta kallas: den bruna maten.
– Jo, men det var ju så, allt var ju brunt och lite orange. Helt sjukt. 80-talet var tusen gånger bättre!
Jenny håller med men tycker ändå att det fanns en del ljusglimtar under 70-talet:
– Vår generation blev aldrig curlad. Det ser jag som ett stort plus. Man fick vackert följa med på vuxenfester och roa sig bäst man kunde. Jag kommer ihåg att jag flög ensam mellan mina skilda föräldrar redan som fyraåring. Mamma brukade fråga någon som såg snäll ut om jag fick sitta bredvid. Det var inte konstigt alls.
– Jo, men jag får rysningar när jag tänker på att jag tvingades ha gabardinbyxor och sandaler på mig på skolavslutningen i ettan, säger Chris, och fortsätter:
– 80-talet var roligare, då kom ju tv-shop och plötsligt stod det ett solarium i hallen. Morsan ordnade sminkpartyn hemma. Hon bjöd in granntanterna, sen satt dom i soffan och kollade på läppstift. 90-talet däremot, var en riktig glädjedödare. Då sprang tjejerna runt i svarta kostymer och såg sura ut.
Chris dukar fram den bruna maten och stänger av vinylskivan med Bengt Bedrups tv-gymnastik.
– Nu räcker det. Inget mer ”såga med armarna i luften! Hoppa upp och plocka äpplen”. Nu blir det Bee Gees, i stället.
Under middagen fortsätter vi att prata om när videon, cd:skivan och movieboxen, kom.
Jenny minns att hon och hennes mamma kopplade ihop movieboxen och tv:n på fel sätt, och att den trevliga videokvällen slutade med att tv:n exploderade.
– Det glada 80-talet. Tekniken var väl inte den bästa, men kul hade vi, säger hon och skrattar.
När jag frågar dem varför de tror att 70-talister kallas för Generation Duktig, menar bägge att det måste vara en konsekvens av solidaritets- och folkhemstänket under barndomsåren.
– Det fanns en kollektiv skuldkänsla hela tiden. Vi skulle ta hänsyn till andra och tycka synd om fattiga barn. Ibland önskar jag att vi hade fått bli lite mer ego, som vissa andra generationer. Men på 70-talet var det fult att tänka på sig själv, så det fick vi aldrig lära oss, säger Jenny.
Att ta bostadslån – och att leva på pengar som inte finns – är exempelvis en sådan föreställning som både Chris och Jenny tror att många 70-talister vuxit upp med.
– Man skulle vara tacksam, inte sticka ut eller ta för sig, på det sättet skiljer vi oss väldigt mycket från 80-talisterna. Vi är snälla och anpassningsbara, och vi vill ha roligt, säger Jenny.
Samtidigt finns det förstås en annan viktig skillnad mellan 70- och 80-talisters sätt att förhålla sig till lånade pengar.
Under 90-talet när det var dags för 70-talisterna att flytta hemifrån fanns det fortfarande gott om bostäder, även i storstäderna.
Chris minns att han unnade sig att tacka nej till en hyreslägenhet på Rörstrandsgatan i Stockholm – och Jenny, som är uppvuxen i Västerås, fick sin första lägenhet i Stockholm genom HSB.
Utan att först ha stått i kö.
– Jag visste att en person var på väg att flytta ut och frågade HSB om jag inte kunde få ta över kontraktet. Och det fick jag, utan problem. I dag skulle det aldrig hända.
Att komma in på arbetsmarknaden var inte heller svårt för 70-talisterna. Bara man var beredd att hugga i, ta ett skitjobb och anpassa sig.
Och att anpassa sig och hugga i – har aldrig varit något problem för den här generationen.
– Eftersom vi inte är uppväxta med att ställa krav har vi säkert alltid varit tacksamma att anställa, vi är sjukt lojala, tror Jenny.
Chris, som valde att plugga vidare efter gymnasiet säger att han inte kan minnas att högre studier var något som uppmuntrades när han var liten.
– Mina föräldrar är födda på 40-talet, och tyckte inte att det var viktigt med studier eller vilken typ av jobb man hade. Det var däremot fint att ha många jobb och att göra rätt för sig, säger Chris.
Just det där med att göra rätt för sig och att vara tacksam är något både Jenny och Chris tror försvann med deras generation.
– Samtidigt har vi nog haft det väldigt mycket roligare än senare generationer. Vi är glada och snälla. Vi har självdistans, vi tjafsar inte så mycket. Livet behöver inte alltid tas på blodigt allvar, fortsätter Chris.
MATEN OCH PRYLARNA
FILMERNA, TV-PROGRAMMEN OCH BÖCKERNA
SYNEN PÅ SEX
• Fri kärlek blev slagordet under sent 60-tal, och äktenskapsinstitutionen var plötsligt i gungning.
• Under 70-talet fortsatte den sexuella revolutionen, med djupgående forskning kring kvinnans orgasm och sexuella behov. Partnerbyte och sex med flera blev fullständigt accepterat.
• Pornografi började diskuteras öppet. Den 25 september 1978 hade en av Sveriges genom tiderna mest kända porrfilm, Fäbodjäntan, premiär i Godtemplarlokalen Stackmora i Orsa. Filmen som idag kultförklarats, visades senare på porrbiografen Fenix i Stockholm, där den gjorde stor succé.
• Sveriges första porrmusikal Oh! Calcutta! gjorde sitt intåg på Folkan på Östermalm 1971. Så här recenserade Bengt Jahnsson föreställningen i Dagens Nyheter: Lena Bergqvists stora bröst är lustigt uppåtstussade, häcken fin. Lisbeth Zachrissons byst slappar något men är avgjort gripvänlig. Av herrarna förfogar Ulf Brunnberg över den längsta manslemmen. Hans Wahlgrens är något kortare men i stället tjockare.
• Villkoren för homosexuella började förbättras. Från att ha varit kriminellt ledde kampen 1979 till att homosexualitet avskaffades som sjukdomsdiagnos.
• Barn skulle tidigt lära sig om sex och var och varannan barnbok innehöll samlagsbilder. I boken Ett, tu, tre kunde barnen klippa en lucka i boksidan för att se en slida i genomskärning, och under ett svartvitt fotografi av en naken man står: Han håller på att ta av sig kondomen, och om du tittar noga efter, så kan du se, att det finns en vitaktig vätska längst nere i kondomen. Det är pappas säd.
• 1972 lämnade folkpartisten Sten Sjöholm in en uppmärksammad riksdagsmotion om inrättandet av statliga bordeller. Kampen för statlig porr fördes senare vidare av bland andra dåvarande folkpartisten Per Gahrton som till Folkpartiets landsmöte 1975 la fram ett förslag om att all pornografi borde förstatligas.
• I Norge blev ”Sexy-western” en egen bokgenre, som importerades till Sverige. Berättelser om våld och sex, och i synnerhet den hårdföre och sexige revolvermannen Clay Allison, fanns snart i var mans hem.
• Fredsrörelsen använde sig också av sex i syfte att förändra världen. På albumet Bordellmammas dotter (1973) inleds en av låtarna på följande vis: Vi går och demonstrerar/Vi går och onanerar/Vi går mot allt som heter makt och heter lag.
KÄNDISARNA
POPULÄRASTE NAMNEN
Anna, Maria, Jenny, Linda, Malin, Johan, Fredrik, Daniel, Mattias, Mikael
SPORTSTJÄRNORNA
Sammanställning: Michael Wagner
SÅ VAR 70-TALET
Aktivism, sexhärvor och tågluff
En aktivist som infiltrerat parkförvaltningen i Stockholm får på kvällen den 11 maj 1971 beskedet, almarna ska fällas i natt.
En telefonkedja drar i gång. Några timmar senare är 2 000 trädkramare på plats i Kungsträdgården.
Polisen har inte en chans.
Text: Petter Ovander
Aktivisterna har en taktik. Ett gäng närmar sig hastigt almarna från ena hållet – och får alla poliser att rusa dit. När andra sidan lämnas utan bevakning fångar almarnas beskyddare tillfället och klättra upp i de 13 träd som till varje pris ska räddas.
Organisationen Alternativ stad vinner kampen. T-baneuppgången får fogligt flytta en bit österut, till en privatfastighet vid Arsenalsgatan, där den öppnas först 1983, sex år efter att stationen är klar.
1973 kom första oljekrisen. Världsekonomin skakade när oljepriset sköt i höjden – i en tid när västvärldens oljeberoende ökade.
Det var på riktigt. Eldningsoljan ransonerades, drivmedel, bränsle, varmvatten… 1979, med den Iranska revolutionen, hände det igen. Det blev panik – och ännu högre oljepriser.
Medan kriget rasar i Vietnam arrangerar svenska FNL-rörelsen protestdemonstrationer och ropen skallar: ”Palme och Geijer – Nixons lakejer”. I Chile tar Pinochet makten vid en militärkupp.
Men allt var förstås inte kris och krig. I april ’74 dundrar ABBA fram sin Waterloo i Brighton. Medan Flamingokvintetten 1975 blev ”Årets bästa dansband”.
På vänsterkanten fanns proggen, Nationalteatern, Hoola Bandoola Band.
Och sen punken. Ebba Grön, KSMB, Sex Pistols.
Vi börjar tågluffa ut i Europa. Semestern ska vara aktiv, vi åker med familjen på fjällvandring och spelmansstämmor.
Inledningen av 1976 är nyhetsintensiv.
Ingmar Bergman grips under en repetition på Dramaten i januari, misstänkt för skattebrott. Han frias senare från misstankarna, men väljer att lämnade landet den våren. Han lever i exil i München till 1982.
I mars publicerar Astrid Lindgren en satirsk saga i Expressen om höga marginalskatter, Pomperipossa i Monismanien.
Och i maj grips en bordellmamma i Stockholm misstänkt för grovt koppleri – starten på bordellhärvan. Polisen hade spanat mot bordellen och sett att flera kunder var kända politiker.
I november 1977 publicerar Dagens Nyheter uppgiften att förre justitieministern Lennart Geijer var en av dem. Och bordellhärvan gick över i Geijeraffären – som satte prägel på den politiska debatten resten av 70-talet. Köp av sexuella tjänster var vid den här tiden inte olagligt. Men att politiker umgicks med de prostituerade ansågs vara en säkerhetsrisk.
Den 19 september 1976 bryts den socialdemokratiska hegemonin. För första gången sedan 1936 får Sverige en borgerlig regering.
Många menar att valet avgjordes redan den 1 september, i en duell mellan s-ledaren Olof Palme och c-ledaren Thorbjörn Fälldin. Palme, en vass och brutal debattör, krossade centerledaren fullständigt – men förlorade samtidigt väljarnas sympati.
Ronnie Peterson är 34 år när han sätter sig i sin Lotus 78 som femte bil från tredje ledet på Monza-banan i Italien den 10 september 1978. Han får en trög start. I första kurvan händer det.
Bilarna framför prejas. Ronnie Petersons bil träffas, slungas mot staketet, studsar tillbaka ut på banan, krockar med Didier Pironi – och fattar eld.
Ronnie Peterson är vid medvetande när han dras ur den brinnande bilen. Allt tycks ha gått bra.
Det har det inte.
Dagen därpå avlider Ronnie Peterson under en operation på sjukhuset. Sverige stannar upp. Vi drabbas av chock, en kollektiv sorg.
Man kan finna tröst i en annan svensk idrottsstjärna. När Ingemar Stenmark åker stannar Sverige.
Den som under 1970-talet slog upp socialstyrelsens sjukdomsklassifikationer och tittade under koden 302,00 kunde läsa att homosexualitet stod bredvid antisocial störning och schizofreni. Att vara homo klassades som psykisk sjukdom. RFSL hade kämpat under hela 70-talet med att försöka få bort klassifikationen, men utan resultat.
Till en onsdag sent i augusti 1979.
Ett femtiotal aktivister ockuperar Socialstyrelsens trapphus på Östermalm:
– Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort.
Generaldirektör Barbro Westerholm sätter sig i trappan och lyssnar på aktivisterna – som är ungefär lika många som i almarna i Kungsträdgården åtta år tidigare.
Även nu lyckas är aktionen framgångsrik.
Den 19 oktober får Barbro Westerholm igenom i Socialstyrelsen ska stryka homosexualitet som psykisk sjukdom.
Sjuttiotalet är över.
Åttiotalet kan börja.
LAYOUT: Linn Ogelid och Titti Jersler BILDRESEARCH: Rolf Ginman och Bibbi Johansson