Julafton 1960 bänkar sig barnen framför Kalle Anka och hans vänner för första gången. Mer än 50 år senare är programmet fortfarande ett av våra mest älskade, och minst lika populärt som Melodifestivalen.

Men något är på väg att förändras.

För 90-talisterna och yngre känns konceptet märkligt: varför tittar mamma och pappa på tecknat när det finns Netflix?

Ungefär lika konstigt tycker 40-talisterna att det är när 80-talisterna köper luktfri plastgran och bjuder på veganskt julbord.

Men i grunden har väldigt lite förändrats sedan efterkrigstiden. Varken samhällsförändringar, ekonomiska svängningar eller nya svenskar förmår rubba hur vi firar jul.

– Det handlar om nostalgi och trygghet, säger Jonas Engman.

Precis som för 100 år sedan firar vi helst bara med närmsta familjen.

– Julen är en högtid som idealiserar kärnfamiljen och den är oerhört koncentrerad till vårt närmaste nätverk. Även om det kommit många nya familjekonstellationer är julen sig lik. Det är mycket ovanligt att släppa in vänner i firandet, fortsätter Jonas Engman.

Det som ändå hänt över tid är att julen blivit mindre religiös. Under bondesamhället stod Jesu födelse i centrum för firandet och många som är födda under 1940-talet minns julottan som ett viktigt inslag. En ständig källa till debatt är konsumtionen – generation efter generation. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet krävde många köpstopp och valde att fira alternativt. Barnen matades med dåligt samvete och under 1970-talet saknade kalendrarna julstämning – i stället pryddes de av bilder på höghus och institutioner. År 1975 visades till exempel julkalendern: ”Långtradarchaufförens berättelse”, om en vuxen man som far runt på vägarna.

Nu är det 80- och 90-talister som anser att något måste göras för att dämpa köphysterin och göra julen till en högtid för alla. Men vad händer? Inte mycket. Julhandeln fortsätter att slå rekord efter rekord.

– Det är otroligt paradoxalt, och det är svårt att hitta ett vettigt svar på varför det blir så här. Tradition är helt enkelt en stark social kraft: Människor gör som det förväntas av dem. Vi äventyrar vår ekonomi och tappar kontrollen över vad vi äter. Sedan får vi spara och gå ner i vikt … detta trots att tongångar om frosseri och överkonsumtion har funnits länge, säger Jonas Engman.

Till och med barn – som annars har lätt att ta till sig allt nytt – är ofta stockkonservativa när det gäller julen, varför?

– För att vi vuxna konstruerar för dem hur det ska vara, att jultraditioner är något viktigt: ”Så här gjorde vi när jag var liten, och därför gör vi så här nu.

LINKÖPING. En gran med färgade lampor välkomnar in i huset. Där inne lyser tända ljus, och tomtar och röda dukar ger en varm stämning.
40-talisten Iréne Holmdahl älskar julen – och traditionerna.
– Jag hade fina jular i barndomen, och har fortsatt att ge det till mina döttrar, säger hon.

Iréne Holmdahl är född 1941, en generation där jularna var starkt förknippade med familj och släkt, massor av hemlagad mat (för dem som hade råd) och otaliga bjudningar hos varandra under hela helgen.

– Gemenskapen var det viktigaste, och så tycker jag fortfarande.

I dag för hon många traditioner vidare. Hon älskar att förbereda och pynta i villan där hon bor med maken Otto.

– Jag försöker hålla mig, men i november brukar jag börja som smått.

Iréne är uppväxt som enda barnet till adoptivföräldrar i Karlskoga. Hon minns sina barndoms jular med värme.

– De var väldigt bra, och ända sedan dess tycker jag att det är härligt med julen. Jag minns hur mamma stod i köket och bakade sju sorters kakor, gjorde egen korv och saltade skinka. Pappa fernissade alltid köksgolvet den 23:e. Dofterna är viktiga för stämningen.

– Det var en speciell känsla av att något speciellt skulle hända. Jag kommer ihåg kyla och snö, och en midnattsblå himmel. Jag trodde på tomten när jag var liten. Mamma brukade peka på en särskild sten intill en stig och säga att han bodde där.

Julklapparna i föräldrahemmet var främst hemsytt och hemstickat. Vantar, mössor och strumpor, och extra eleganta kläder från en sybegåvad faster. Ibland en bok eller någon leksak. Men ett paket har en speciell plats i Irénes hjärta:

– Jag var tolv år när jag fick en fin ask med ansiktskräm, ansiktsvatten och sådant. Det kändes så lyxigt, och onödigt … Då blev jag väldigt glad.

Under 1940-talets jular spelade kristendomen en betydande roll i mångas firande. Så var det inte i Irénes släkt. Förutom på en punkt: Varje julafton gick familjen till kyrkan klockan 17. Det var ett måste. Bänkraderna var fullsatta, och Iréne minns hur de sjöng julpsalmer som ”Stilla natt”.

Redan när Iréne var 18 år träffade hon sin man Otto. Sju år senare var hon tvåbarnsmamma, hade börjat jobba inom vården, och familjen bodde i en trea i Linköping.

Någon alternativ jul har det aldrig varit tal om hos familjen, inte ens när vänstervindarna blåste som starkast i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.

– Jag har försökt bevara jultraditionerna, och även skapa egna som jag fört vidare till mina döttrar. Som adoptivbarn kan man känna sig lite vingklippt – då blir det ännu viktigare med traditioner.

– En dotter bor i Schweiz, och när vi var där nyligen fick jag ta med två paket lutfisk till jul. En av dem sa för ett tag sedan att ”Julen ska vara som den alltid har varit”. Så de tycker också om traditionerna. Det är roligt.

På ett bord i vardagsrummet står tomtar som Irénes föräldrar hade på 1940-talet. De juliga plastbilderna på kylskåpet är också gamla, liksom porslinsfatet från Rörstrand med grishuvud på: Där hade skinkan sin plats. Just i dag ligger det kakor där, av speciella sorter som bakas till jul: korintkakor och slottsvalv efter mamma och pappas recept.

– Jag bakar alltid dubbla satser så att jag kan ge till döttrarna. Men det har inte alltid gått bra i köket. Första gången jag skulle koka skinka själv blev den alldeles överkokt, ja som … pulled pork, säger Iréne och skrattar.

– Jag tycker om att göra egen julmat, att stå i köket, känna dofterna och lyssna på julmusik. Julbordet ska vara traditionellt tycker jag, och inte blandas upp med nytt.

Eget vörtbröd och dopp i grytan är självklart, liksom hemgjorda köttbullar och revbensspjäll.

I din generation har det varit kvinnornas uppgift att sköta mat och hem vid jul, har du känt någon press av det?
– Nej, faktiskt inte. Jag har bara tyckt att det är roligt. Det enda svåra var innan man hade en rejäl frys, då kunde man inte förbereda något långt i förväg.

Är julklappar viktiga för dig?
– Nej, det är de inte. Just den delen tycker jag har håsats upp för mycket. Jag tycker att man ska vara tacksam för det man får, vare sig det är dyrt eller billigt.

Cecilia Gustavsson

Prylarna, samhället, trenderna – läs mer om 40-talisterna här.

LUND. Kvinnorna lagade mat, männen högg gran och i julklapp fick barnen hela vinterutrustningen och ett par böcker.
Så minns väninnorna Eva Johnsson och Lena Eidevall barndomens jular.
– Husmodersidealet var stort. Industrin gick på högvarv och det var viktigt att visa att man hade råd och att man var en familj, säger Lena.

Efter andra världskrigets slut – i mitten av 1940-talet – låg stora delar av Europa i ruiner, men Sverige hade klarat sig bra och under det nästkommande decenniet växte medelklassen kraftigt. Julen blev en allt viktigare familjehögtid – eftersom fler hade råd att fira.

– Jag minns att kärnfamiljen var jätteviktig när jag var liten. Man skulle hålla ihop. Man skulle vara hel och ren. Och det är förståeligt, vi 50-talister har ju föräldrar som genomlevt minst ett världskrig och vuxit upp i ”Fattigsverige”, fortsätter Lena Eidevall.

Jularna firades självklart med närmsta familjen. Att hugga och släpa hem gran var en typisk manssyssla och kvinnorna stod för all matlagning.

Eva Johnsson, som firade sina barndomsjular på landet, minns att det mesta var hemslaktat och att det ofta rådde rivalitet i köket mellan hennes mamma och farmor.

– Husmodersidealet var viktigt och det blev en del diskussioner om hur maten skulle tillagas. En gång sa farmor till mamma att skinkan skulle kokas i stället för att baka den i ugnen. Det hela slutade med att skinkan exploderade och att mamma stod och grät rakt ner i kastrullen.

Förutom maten och julottan var förstås julklapparna dagens stora höjdpunkt.

– Oftast fick man det man behövde i klädväg, och möjligen ett par skridskor. Men jag kommer också ihåg att jag fick berlockarmband och en liten plåtspis som gick på metatabletter, säger Eva.

– Och jag fick ett litet skötbord med salva och bebispuder till min docka. Ett annat starkt minne är hur vi var klädda. Vi skulle se ut som miniatyrvuxna. Jag minns att jag åkte pulka i pepitarutig kappa med sammetskrage. Och att kvinnorna drog barnvagn i dräkt och hatt.

Under 1970-talet när 50-talisterna var tonåringar eller unga vuxna, svepte gröna vågen och hippierörelsen in över Sverige. Ungefär samtidigt började kvinnor på allvar att revoltera mot kärnfamiljs – och husmodersidealet. Det förändrade hur både Eva och Lena såg på julen:

– Jag blev vegetarian av politiska skäl, gick i demonstrationståg, firade jul med latinamerikaner i Rinkeby och i stället för julmusik minns jag att vi dansade till Beatles på julafton, skrattar Lena.

Eva fyller i:
– Jag gjorde julrevolt när jag var 15 och gick till ett ställe där man firade alternativ jul. Ett år bjöd jag hem en afrikansk hövdingson till mamma och pappa på julafton. Jag tror att jag tyckte synd om honom, han hade ingenstans att vara.

Men normprotesterna till trots stod både Eva och Lena några år senare och strök julgardiner, bakade julkakor och la in egen sill.

– Ja, det var ju på 1980-talet. Då var vi småbarnsföräldrar och julen blev plötsligt viktig igen. Jag och min dåvarande man firade med andra småbarnsfamiljer. Vi ordnade olika aktiviteter och lekar och alla hjälptes åt med maten, minns Lena, som tror att det blev viktigt för henne att hitta sitt eget sätt att fira jul när barnen kom.

Ett decennium senare var både Lena och Eva skilda och barnen utflugna. Då fick julgardinerna vackert ligga kvar i källaren och att lägga in egen sill var det inte längre tal om. Julfirandet förändrades igen, berättar Lena:

– Då var ju inte julen så viktig längre, jag vet att jag tänkte ”det är nu jag ska resa till Indien eller göra något annat kul”. Men allt går som sagt i cykler. Nu har jag barnbarn och julen känns plötsligt rolig och jätteviktig igen.
Eva håller med:

– Ja, så är det ju. Livet förändras hela tiden. Och nya traditioner tillkommer. Jag och min nuvarande man träffar alla våra barn och barnbarn. Vi går på julkonsert på lillejulafton till förmån för Lunds hemlösa och på promenad runt i byn där vi bor med julmat och sånger på juldagen.

Åsa Passanisi

Prylarna, samhället, trenderna – Läs mer om 50-talisterna här.

STOCKHOLM. Under granen låg: Lovikkavantar, böcker om ”hur svårt livet är” – och en korvskärbräda.
60-talisten Anna Zethraeus minns sin proggiga uppväxt och julklapparna från helvetet.
– Inget skulle vara lätt eller roligt. Det är kanske det som gör att jag inte bryr mig om julen. Jag åker helst bort, om jag får välja.

Anna Zethraeus är född i skarven mellan 1960- och 1970-talet. För henne är den tidiga uppväxten förknippad med ett förvånat ”jaha, det var det”. Hon minns att barn skulle stå tillbaka för vuxnas ”hitta-sig-själv” process, äta barkbröd med norskt messmör och åka på tråkiga kanotläger.

– Sjuttiotalet stod för en helt annan typ av familjeliv än i dag. När jag var 9 år gick jag runt i palestinasjal, näbbstövlar och kvinnokampsmärket runt halsen utan att förstå vad det stod för.

Politik, frigörelse och kulturupplevelser var viktiga inslag i de vuxnas liv, konsumtion fulare än fulast. Och i kläm kom barn, som inte förstod.

– Julafton var inget undantag. Allt skulle vara nedtonat och väldigt praktiskt. När jag var åtta fick jag en korvskärbräda som pappa fått i julklapp från sitt jobb. Kanske roligt nu efteråt, men då vet jag att jag tänkte ”fast jag har ju önskat mig ett frisyrhuvud”.

Att julpyssla eller baka lussekatter fanns inte på kartan: Mammorna hade gjort kvinnorevolt och skulle inte stå i köket och papporna var inte intresserade.

– Jag minns att vi rimmade tillsammans, annars kan inte komma ihåg att vi hade några starka familjetraditioner. Maten var inget överdådigt, förutom morfars goda Janson åt vi rotfruktspaté, gravad lax och någon sillbit.

Eftersom pyntet uteblev, så när som på en anspråkslös, inte helt komplett krubba, som allra pliktskyldigast åkte fram varje jul – har Anna i vuxen ålder aldrig känt för julgardiner eller pråligt pyntande. Men firade ändå ”riktig” jul under flera år för sina barn skull.

– Men efter min separation från barnens pappa, för fem år sedan, har jag skippat både gran, kransar och elljusstake. Mina barn är alltid hos sin pappa på julafton och jag har dem på nyår och andra familjehelger. Jag och barnen bestämmer tillsammans hur vi vill ha det med julfirandet just det här året. Vi skapar våra egna traditioner och gör det vi känner för.

Anna tror att andra som är födda under senare delen av 1960-talet och i början av 1970-talet kan känna igen sig i hennes beskrivning av hur saker och ting bara skulle genomlidas under barndomen. Fördelen menar hon är att hennes generation kanske känner sig friare än andra.

– Vår generation är absolut inte curlad. Att ta för sig eller stå upp för sig själv var fult. Man fick klara sig mycket själv. Och det gör att jag i dag inte alls känner mig bunden till att saker och ting måste vara på ett visst sätt. Julen är nog mer för trygghets-lovers som älskar att allt är som det alltid har varit. För mig är det bara skönt att få göra nytt och att hitta egna sätt och egna traditioner, om jag skulle vilja.

Åsa Passanisi

Prylarna, samhället, trenderna – läs mer om 60-talisterna här.

VAGNHÄRAD. Måsten och stress ska bort. 70-talisten Anna Stenberg väljer ut godbitarna i julfirandet.
– Jag vill ha det lugnt och mysigt, och är helt emot alla prestationskrav. Ett år åt vi tacos i stället för julmat.

Jularna för Anna Stenberg, 44, har sett väldigt olika ut under de senaste åren. Eftersom hon är undersköterska på ett äldreboende jobbar hon på julafton ibland. Då är döttrarna, 12 och 14 år, hos sin pappa.

I stället har hon och barnen firat något annat datum i december, exakt vilken dag är inte så noga.

– Mamma säger att traditioner är till för att brytas. Jag är nog mer traditionell av mig, förklarar dottern Elsa, 12 år. Jag tittar till exempel inte så mycket på Kalle Anka, men vill ändå att det ska vara på.

Enligt forskning om olika generationer är 70-talisterna ett sönderstressat släkte, plikttrogna personer som vill hinna allt och försöker anpassa sig.
Men där vill Anna absolut inte hamna. Tvärtom. För henne och döttrarna är målet med julafton en mysig och avslappnad stämning, utan hets och krav.

– Jag har en hatkärlek till julen, säger Anna. Jag har jobbat inom psykiatrin och sett hur mycket ångest den helgen kan föra med sig. Jag tycker inte om alla förväntningar som finns, stressen för att allt ska bli perfekt. Så mår folk dåligt i stället …

Tror du att julfirandet kommer att förändras framöver?
– Ja, det gör jag. Det blir nog mer flexibelt, med färre krav. Samhället förändras, till exempel är inte alla lediga, och det finns olika sorters familjer. Dessutom tror jag att julklapparna kommer att tappa i betydelse, många ger nog hellre pengar till organisationer.

Anna och hennes bror växte upp med sin mamma, som jobbade som städerska och senare inom vården. Därför arbetade även hon vissa julaftnar. Men på typiskt 40-talistvis ordnade hon firandet traditionellt: Jullunch klockan 13, Kalle Anka klockan 15, därefter julklappar. Likadant varje år.

Som liten tyckte Anna om det, men nu minns hon också alla måsten.

– Mamma stod i köket och stressade med maten hela förmiddagen. Där har jag blivit tvärtom. Varken jag eller barnen är jätteförtjusta i den maten, det är helt onödigt att göra sådant som ändå kastas. Och jag vill inte passa någon tid alls på julen.

Anna har helt enkelt behållit det hon uppskattar. Resten struntar hon blankt i.

– Julen är ju ganska mysig också … Jag gör det jag tycker om helt enkelt.

Dit hör pepparkakshus – en imponerande samling är redan fixad och står på ett litet bord i vardagsrummet. Och hon bjuder på sockerkaka med saffran intill små prydnadstomtar och en lysande adventsstjärna i köket. Just att börja pynta ganska tidigt gillar både hon och döttrarna.

Elsa, hur tycker du att en jul ska vara?
– Jag gillar att vara hos mormor i Dalarna till exempel. Med strumpa på morgonen, potatis och köttbullar till jullunch, Kalle Anka, paket och sedan se någon mysig julfilm på kvällen. Man ska vara med familjen, och visa att man uppskattar varandra.

Anna, vad gör du på julafton de år du inte har barnen?
– Om jag inte jobbar så slappar jag och kollar på film, säger hon och skrattar. Men förra året var jag hos en kollega och hennes familj, de är extremt välkomnande. Så det var jättetrevligt. Det går att göra på lite olika sätt.

Cecilia Gustavsson

Prylarna, samhället och trenderna – läs mer om 70-talisterna här.

Anna Haraldsson, 27, har sagt hej då till traditionellt firande med familj och släkt.
I stället jobbar hon på Stadsmissionen på julafton för fjärde året i rad.
– För mig är jul gemenskap, inte att köpa en massa dyra julklappar.

Anna Haraldsson är född 1989 – en 80-talist som liksom många generationskamrater är uppväxt med skilda föräldrar och med känslan av att kunna gå sin egen väg och forma sitt eget liv.

Annas jultradition har blivit att jobba på Stadsmissionens verksamhet Unga Station i Stockholm. Den riktar sig till unga upp till 20 år och deras nätverk – inte nödvändigtvis kärnfamiljen. På julafton är hundra personer välkomna att fira jul med att klä granen och äta jullunch, med tomte och julklappsutdelning. Efter det brukar hon träffa vänner.

För även om 80-talisterna anses vara curlade och egotrippade, så visar forskning att många problematiserar samhället, är ”politiskt korrekta” och vill rädda både miljön och andra människor.

– Många av dem som kommer på julafton är på aktiviteter hos oss varje vecka, så jag känner dem. Det är inte som att fira jul med främlingar, säger Anna.

De är barn och unga med familjer eller andra närstående som har det kämpigt på olika sätt. En del är utan en trygg bostad, andra har svåra ekonomiska problem. Det märks allt fler som är mitt i en asylprocess.

Gästerna från andra länder har påverkat något av det mest traditionstyngda av allt: Julbordet.

– Vi serverar inte fläskkött, men har lagt till sådant som kycklingspett och couscous-sallader.

Anna tycker att vi bygger upp alldeles för många krav kring jul:
– I skolan målas det upp en bild av hur julen ska vara, att det är en väldigt speciell helg. Att den ska firas med kärnfamiljen och att det måste köpas massor av julklappar, till exempel. Men alla har inte möjlighet att ge sina barn det. Det blir påtagligt hur mycket det kostar att fira den här kapitalistiska julen vi har i Sverige, även för dem som kommer från kulturer som egentligen inte firar jul som vi.

– Det viktiga är gemenskapen, inte kärnfamiljen. Jag gillar att fira i olika konstellationer.

Annas barndoms jular var traditionella, men firades i två olika hem. Ofta var hon hos en förälder på julafton, och hos den andre på juldagen. Som tonåring började hon fira med kompisar, efter jullunchen med någon förälder.

– Mina föräldrar skildes när jag var två-tre år, så min bild av kärnfamiljen är att det fanns en, bara inte under samma tak. Nu finns inte mamma längre, och pappa har flyttat till Portugal. Och jag har inga syskon. Så förra julen var många kompisar väldigt oroliga för att jag skulle sitta ensam, jag fick massor av inbjudningar. Det är något särskilt med julafton som är svårt att inte dras med i, att det inte går att vara ensam då.

– Och första gången jag skulle jobba på julafton reagerade min familj och tyckte att det var lite konstigt.

Kan du sakna stora familj- och släktjular?
– Nej, det är mysigt att fira med vänner också. De är väldigt viktiga för mig.

Vad ska du göra på julafton i år, efter att du varit på Unga Station?
– Jag ska träffa en kompis. Men det blir ett lugnt firande – på juldagen ska jag åka till Thailand.

Tror du att ni 80-talister kommer att fira era jular friare än tidigare generationer?
– Kanske tills vi närmar oss 40 och skaffar familj. Mellan 20 och 30 är det många som gör precis vad de vill, gärna i korta perioder. De byter jobb och bostad ofta och lever ett ganska rotlöst liv. Men när folk börjar få barn, då undrar jag … jag tror att det handlar om hur man själv haft det under uppväxten. Julen är ju mycket för barnens skull.

Prylarna, samhället, trenderna – läs mer om 80-talisterna här.

STOCKHOLM. Julen ska firas med familjen och att pynta är mysigt.
Det tycker 90-talisterna Nåmi Lindroth och Maja Johansson.
– Men Kalle Anka är fett tråkigt. Jag kollar bara ibland, det är ju samma sak varje år, säger Nåmi.

90-talisterna kallas för generation ordning och anses vara lika konservativa som 30-talisterna. Kompisarna Nåmi och Maja kan till viss del känna igen sig i beskrivningen. Ingen av dem kan tänka sig en jul utan närmsta familjen.

Nåmi berättar:
– Min mamma är född på 70-talet och kommer från en radikal vänsterfamilj. På hennes tid sket man lite i julen, därför har blivit viktigt för henne att ge mig och mina syskon ordentliga jular. Och det tycker jag är mysigt.

Men familjen behöver inte nödvändigtvis betyda kärnfamiljen. På den punkten är Nåmi bestämd:

– Mina syskon, min mamma och hennes kompisar är min familj. Jag vill helst av allt vara hemma på julafton men kan även tänka mig att fira med nära vänner.

Maja firar också helst traditionell jul med mamma, pappa och syskon. Men eftersom familjen är vegetarianer består julmaten av paj, hemgjord sill och asiatisk plockmat. Och för henne är det viktigt att alla hjälps åt med förberedelserna.

– Att vara tillsammans och göra saker ihop är det jag gillar med julafton, säger Maja.

Att titta på Kalle Anka är inget som förknippas med en riktig jul för 90-talister. Maja och Nåmi är inga undantag, ingen av dem är speciellt road av programmet, som ”ju är samma sak” varje år. Att deras föräldrageneration älskade Kalle och till viss del fortfarande gör det kan de däremot förstå. ”För då fanns det ju inget annat tecknat att kolla på”.

Däremot tycker de att julkalendern är en viktig tradition – ett år hade Maja fem stycken men nu när hon är 18 nöjer hon sig med en chokladkalender.

Varför tror ni att traditioner är så viktiga för er generation?
– Det är så oroligt i omvärlden så jag tror att det blir nog något att hålla sig fast vid, säger Maja och fortsätter:
– Jag vet att familjen är viktig för många 90-talister. Jag känner flera som redan har börjat prata om att de vill ha barn men som tänker att världen är en för dålig plats att leva på. Och att de kanske inte vågar.

Nåmi:
– Det jag tror är typiskt för oss 90-talister, förutom att familjen är viktig, är att vi tycker att samhället är orättvist. Vi vill att världen ska bli en bättre plats för alla. Sen är det många som är stressade, jag tror att vi lever under en annan press än äldre personer.

När Nåmi och Maja funderar på hur de vill fira sina jular framöver säger bägge att de vill fortsätta fira med sina familjer.

– Julen är en högtid vi tycker om, men även om vi vill umgås med familjen så är det viktigt att tänka på att alla inte firar som vi gör, oavsett om det är ett val eller inte, säger Maja.

Åsa Passanisi

Prylarna, samhället, trenderna – läs mer om 90-talisterna här.